Basinkomstens historia

Basinkomst som idén om att alla samhällsmedborgare har en ovillkorlig rätt till överlevnad med stöd av samhället har en lång historia. I kulturer som existerat och existerar utan att vara helt beroende av penningekonomi har detta varit mer eller mindre självklart. Jägar- och samlarsamhällen delade på bytet och skördarna, och i jordbrukssamhällena samverkade bönderna på olika sätt för allas överlevnad, principer som fortlever än i dag på många ställen i världen.

I och med renässans och upplysningstid började tankarna formuleras i de storskaliga europeiska samhällena. Humanister som Thomas More (1478-1535) ansåg att det var bättre att ge de fattiga ett uppehälle än att bara bekämpa den kriminalitet som följde, och olika primitiva trygghetssystem började växa fram under kommande århundraden. På 1700-talet uttryckte USA:s frihetskämpe Thomas Paine (1737-1809) tanken om allas ovillkorliga rätt, och utarbetade ett system, grundad på vår gemensamma rätt till jordens resurser. Då och då dyker idén sedan upp i historien, i lite olika former. På 1800-talet anknöt utopisten Charles Fourier (1772-1837) till idén med motivet att samhället var skyldigt dem som inte haft formella möjligheter till självförsörjning från jorden en garanterad överlevnad. Liberalen John Stuart Mill (1806-1873) attraherades av idén.

Under 1900-talet har många förslag framförts och några bemärkta försöksverksamheter ägt rum. Bland förespråkarna finns många nobelpristagare, till exempel filosofen och litteraturpristagaren Bertrand Russel (1872-1970), som menade att en mindre, helt ovillkorlig summa för överlevnad skulle garanteras alla medborgare. C H Douglas (1879-1952) startade Social Credit-rörelsen i England, som ville motverka överproduktion när krigsindustrin ställdes om och folk var fattiga efter första världskriget och inte kunde konsumera. Man värnade också om människors rätt till självutveckling. Mot mitten av århundradet talades om en basinkomst med namnet ”Social Dividend” av bl a. George Cole (1889-1959). Ekonomipristagaren James Meade (1907-1995) följde upp begreppet, där motivet var rätten för alla att ta del av det gemensamma arv av uppfinnande och utveckling som lämnats över av gångna generationer och syftet att få en effektiv ekonomi utan fattigdom. Den liberale ekonomen F.A. Hayek (1899-1992), förespråkade också “a sort of floor below which nobody need fall even when he is unable to provide for himself”.

I USA tog debatten fart i slutet på 1900-talet, och några pilotprojekt genomfördes. Robert Theobald (1929-1999) menade på 60-talet att automationen skulle göra lönearbetet överflödigt och ansåg att statliga pengar var enda sättet att ge folk möjlighet att konsumera det producerade, och att det var en absolut konstitutionell rätt att ha en inkomst. Den inflytelserike liberale ekonomen Milton Friedman (1912-2006) introducerade vid samma tid idén om en negativ inkomstskatt som garanterade en inkomst till alla som ersättning för de flesta existerande villkorade bidragen. Förslaget integrerade inkomstskatten med bidragssystemet så att man får pengar av samhället under en viss inkomst och betalar över denna..

Ekonomen James Tobin, känd för sitt förslag om skatt på finansiella transaktioner, utarbetade på egen hand ett system liknande negativ inkomstskatt, som han kallade demogrant. Tillsammans med ett tusental andra ekonomer lämnade han en petition till USA:s kongress 1968 om ett ”System of income guarantees and supplements”, som bland annat ledde till att presidentkandidaten George McGovern hade demograntsystemet på sitt program 1972.

Under Lyndon Johnson tillsattes 1968 en kommitté under Ben Heineman för att studera de fattigas behov och komma med rekommendationer. Man hävdade att de fattiga vill utvecklas och verka i samhället, och att ett grundläggande stöd ska ges alla med behov. Hans efterträdare Nixon initierade en generös Family Assistance plan, som gick igenom i Representanthuset men föll i Senaten. Då initierade han experiment med negativ inkomstskatt som pågick på 4 platser i USA mellan 1968 och 1978, involverande 8500 personer. Dessa experiment har granskats på nytt på senare år, och man har funnit många positiva effekter.
Ett försök gjordes också i staden Dauphin i Manitoba, Canada mellan 1974 och 79. Dessa försök visade att folk slutade jobba i mycket liten utsträckning, och att många positiva resultat erhölls, som att studenter fick bättre betyg och färre avhoppare, och vuxna utbildade sej mer. Sjukhusbesöken minskade med 8,5 %.

Flera forskare i USA har tittat på frågan sedan 80-talet, och utöver ekonomerna förespråkade många andra basinkomst under det sena 1900-talet, som socialpsykologen Erich Frohm, teknologivisionären Marshall McLuhan och medborgarrättskämpen Martin Luther King, antropologen Margaret Mead och arkitekten Buckminster Fuller.

I Norden drog debatten om medborgarlön igång på 70-talet, inspirerad av bl.a. dansken Nils Meyers bok ”Uppror från mitten”. I Sverige verkade då Folkrörelsen för Medborgarlön. Holländaren Kuiper drog igång en debatt i Nederländerna, där ett litet parti med representation i parlamentet drev frågan 1977, och en rörelse bildades. I Frankrike verkade sociologen André Gorz för frågan. Så småningom bildades BIEN 1986, Basic Income European Network, som 2006 blev globalt som Basic Income Earth Network, som fungerar som ett kontaktnät i dag, med Guy Standing och Philippe van Paris som ledande gestalter. Standing ser basinkomst som en lösning på den nya samhällsklassen prekariatets (de evigt tillfälliga diversearbetarnas) problem.

I västvärlden i dag finns en äkta men begränsad basinkomst som initierades i USA-delstaten Alaska 1976, the Alaska Permanent Fund, (54 miljarder $) där pengar från oljeindustrin samlas för att kunna främja kommande generationer när oljan därifrån tar slut. En årlig avkastning delas ut till alla medborgare på ungefär 2000 $ årligen.
En nationell folkomröstning i Schweiz 2016 om en ganska hög basinkomst vann stöd av c:a 23 % av befolkningen.

I övriga världen har framgångsrika projekt genomförts i bl.a. Indien, Namibia och Uganda. Iran har prövat basinkomst i stor skala som ersättning för stora bränslesubventioner som bara ledde till slöseri.
Aktuella försöksverksamheter liknande ren basinkomst har hållits på nationell nivå i i Finland, och 2018-19 på delstatsnivå i Ontario i Canada.
Ett altenativ till villkorad och riktat bistånd genomförs i Kenya av organisationen Give Directly, med ett avancerat system för basinkomst som också utvärderas vetenskapligt.

Följ utvecklingen hos BIEN, Basic Income Earth Network!